Paradiset skryter om allt det erbjuder. Men när du tänker efter, så är helvetet alltid tyst. För helvetet har inte så mycket att erbjuda.

Men ändå sitter vi där och ska lyssna på det här jävla skitsnacket från paradiset som bara ska skryta nonstop. Dag efter dag hänger vi där och får höra:

”Här finns det fontäner! Här finns det oändligt mycket frukt! Här har du alla ängar så gröna och himlen så blå!”

Medan helvetet bara sitter tyst. Helt tyst. Men det är klart, helvetet har ju inget att skryta om — för helvetet har inget att erbjuda.

En morgon vaknade jag och paradiset hade ställt en stor kör utanför mitt fönster, fyllt hela mitt kök med bakverk, utanför stod hästar och getter som ville kramas, och på tv vann mitt favoritlag varje gång de spelade. Solen sken konstant.

Jag rymde iväg. Jag orkade inte mer.

Och en dag stötte jag på helvetet. Och helvetet sa inte så mycket. Erbjöd inget. Och… skröt inte alls, inte det minsta lilla.

Det var det skönaste jag varit med om.

Då insåg jag: Vad skönt att vara helvetet. Det är så man vill vara.

Radiostyrda bilar på stranden brukar inte funka. Men ändå så gör de det ibland.

Vilka vill egentligen flyga drake? Har vi någonsin försökt ändra färg på en bil?

Idag bestämde jag mig för att ta på mig skorna jag inte tycker om, men ändå, steg för steg, så gick jag rätt. Varje steg ledde mig någonstans jag inte ville vara. Varje steg blev bara tyngre och tyngre.

Jag satte mig ner och andades genom ett sugrör som låg på golvet. Min bil är fortfarande i verkstaden. Jag tycker ändå om mitt busskort – det är ju grönt och fint.

Min dag kommer aldrig vara lika bra som din. Men jag försöker. För varje steg jag tar kommer jag närmare den dagen då jag kan ta av mig skorna.

Inget makes sense – det brukar det aldrig göra – men den dagen dök upp och där stod hon, Bella Sarris, med handen i mitt ansikte.

STOP!

Hon bad mig ta av mig skorna. Då insåg jag… att jag var hemma.

Att ta av sig skorna är ett tecken på att du känner dig som hemma – och det är precis det Bella Sarris gör. Känna oss som hemma.

En mysig promenad i skogen brukar inte vara det bästa i livet. Speciellt inte om du inte har musik att lyssna på. Men tänk dig att du promenerar och ser ett träd och tänker: Wow, det här trädet är så fint. Varför rör det här trädet sig så fint? Hur är det ens möjligt?

Sen kollar du bakom det trädet och ser ett annat träd – som rör sig ännu finare. Du tänker: Wtf is going on? Så du går fram till det andra trädet och ba: Wow, varför är du så fin?

Men… trädet bakom det trädet, och trädet bakom det där trädet… varför dansar alla jävla träd ute i den här jävla skogen? Och du bara springer vidare tills du ser att nu börjar även stenarna röra sig så fint, och himlen spricker upp för att molnen rör sig så fint.

Jo då. Och där ser du honom – the man himself – med en iPad i handen och en kabel rakt ner i jorden.

Gissa vem som fick Mother Earth att dansa.

[Announcer’s voice intensifying throughout the sequence]
”Alright, Houston needs a miracle here… They’re down by eight points with just 35 seconds remaining.”

[McGrady hits a three]
”McGrady… for THREE… YES! Tracy McGrady from downtown! Rockets still alive!”

[Spurs inbound the ball, foul on Duncan]
”San Antonio going to the line… Duncan makes the first… and misses the second!”

[Rockets push the ball up court]
”Here come the Rockets… McGrady again… for THREE… and he’s fouled! IT’S GOOD! TRACY MCGRADY WITH A FOUR-POINT PLAY! Are you kidding me?!”

[Crowd starts roaring, Spurs inbound again]
”San Antonio trying to hold on… they get it in to Brown… oh, he lost it! McGrady picks it up! He’s gonna try ANOTHER ONE… OH MY GOODNESS! TRACY MCGRADY! FROM DOWNTOWN AGAIN! THIS IS UNREAL!”

[The crowd erupts as the Rockets close in]
”Spurs inbound… they need to get it in… they do, but it’s stolen! McGrady… for the win… YES!!! TRACY MCGRADY WITH 13 POINTS IN 33 SECONDS!!! UN-BE-LIEV-ABLE! The Rockets have stolen this game from the Spurs!”

De kallar mig Juice, du vet jag kör hårt
Cruisar i bilen med bas som slår hårt
Tone i knät, du vet vad det är
Bryter ner grönt och rullar det här

Ghetto-pimp-stil, tjejer säger ”det är han”
Is på handleden och kedjan i stan
Rullar genom hooden, greppar ratten så fett
Sipper på samma medan jag svänger lätt

Ögon så smala, jag kvävs av det gröna
Sikten är skev, jag dricker på löna
Hänger med en D-boy i bilar så stora
Får din tjej att joina mitt crew, jag svär på mina ord nu

Hon måste släppa loss innan hon kliver in
Jag är inte Denzel, men jag vet att jag vinner din kin
För när jag är i klubben, är jag dimmig och vild
VIP är min zon, där jag drar upp hela notan på en grill

DJ Paul är en hund, en du inte kan lita på
Lämnar du grönt runt mig, ja då vet du vad som går
Lämnar du din drink hos mig,
Du vet att den sveps direkt, tro mig

Lämnar du din tjej runt mig,
Om hon är het, då stannar hon här bredvid
De här grabbarna är spioner, vi ser dem som skräp
Vi lever vårt liv, håller koll och vår rap

Cruisar runt med vad de gillar
Får nunnor att vända, bli partykillar
Så lila, lila, lila, och sväljer det ner
Med yurple, yurple, yurple – det händer här

Jag måste vara fly-y-y-y, y-y, y-y, y
Tills jag dör-ie-ie-ie, ie-ie, ie-ie, ie
Jag måste vara fly-y-y-y, y-y, y-y, y
Tills jag dör-ie-ie-ie, ie-ie, ie-ie, ie

Herr Nilsson & Art Alfie – The Year of the No Show

Ingen hatar livet lika mycket som Herr Nilsson. Och ingen älskar livet lika mycket som Art Alfie – förutom när han tvingas stå ut med Herr Nilsson. Märkligt nog är det just Herr Nilsson som håller fast vid Art Alfie, för det är Art Alfie som får Herr Nilssons sista gnista hopp att lysa lite starkare.

Men varför är de ens vänner? Hur började det här?

Första gången de spelade ihop var på Riche, 1986. En katastrof.
Andra gången var 1999. Det var bland det värsta vi någonsin sett.
Tredje försöket kom 2004 när Cobrastyle var den hetaste låten på planeten. Det fick Herr Nilsson att kapa kontakten med Art Alfie helt – Art Alfie brukade nämligen spela badminton till Cobrastyle.

Åren gick. 2016 stötte de ihop utanför Spybar och bestämde sig för att ge det en sista chans. De slog sig ner på Folkbaren för att planera – drömmar, ambitioner, visioner. Art Alfie tänkte stort, Herr Nilsson tänkte surt. Efter 47 öl var glömde de bort sin spelning.

Men nu, år 2025 – The Year of the No Show – är det dags igen. På Bar Zeppelin.
Kommer Herr Nilsson och Art Alfie äntligen lyckas spela 90-tals house efter att ha försökt i 90 år? Eller blir det bara ännu ett bråk?

Vi får väl se.

El Divo… El Divoooooo… Oh, El Divooooo

Under the moon, beneath the sky,
El Divo stands, with twinkling eyes.
Not in a rush, not in a race,
but in his own enchanted space.

He hums a tune, so soft, so grand,
a melody that soaks the land.
A beat so warm, a sound so bright,
it turns the dark into pure light.

Oh, El Divo, sways so slow,
like rivers where the soft winds blow.
Not here to shout, not here to run,
but to make the night a golden sun.

And as the music finds its way,
he smiles, he plays, he stays to stay.
No need for words, just feel, just know—
El Divo’s here, enjoy the show.

Har du någonsin tvekat på hur regnet faller?

Faller det egentligen från rymden? Kanske himlen? Kanske luften?

Har du någonsin kört bil och undrat – vem är den där personen i baksätet som spelar så bra musik?

Spelas den från rymden? Kanske himlen? Kanske luften?

Har du någonsin tagit en tugga mat och tänkt, det här var så gott. Men hur skulle det låta om jag åt samtidigt som jag dansade?

Hur tuggar man mat i takt till musiken? Får man sjunga med mat i munnen?

Minns du låten vi pratade om? Minns du Nicolai Zellmani?

Om ingen säger till dig, har du någonsin blivit tillsagd?

Du vet själv hur vi tänker – hellre be om förlåtelse än tillåtelse.

Men vad gör du om förlåtelsen aldrig kommer? Om tillåtelsen aldrig ges? Hur mycket gråter du då?

Och viktigast av allt – vad lyssnar du på när du gråter?

Men ännu viktigare – vad spelar Payman när du gråter?

Och den allra viktigaste frågan – får Payman dig att sluta gråta?

KARIN BERNSTRUP – SOUNDTRACKET TILL DIN NÄSTA FAVORITKVÄLL

Vissa DJs spelar musik. Karin Bernstrup bygger världar.

Hon rör sig obehindrat mellan genrer och skapar groovy fusions-sets där Global Funk och Jazz smälter samman med Balearic och Disco. Men det stannar inte där. House, Garage, Drum N Bass och Jungle hittar också sin plats, för Karin vet att rytm inte har några gränser.

Men ibland kräver kvällen något annat. På Slakthuset, där hon är resident på klubben ÖGAT, tar hon över med Hiphop, RnB och Latin. På Debaser dyker hon upp med en sporadisk discoklubb, och på Planet Ibiza väver hon ihop romantiska tracks som får natten att kännas evig.